Lyckans minut
Är det sant att jag håller ett barn på min arm och ser mig själv i dess blick, att fjärdarna gnistra och jorden är varm och himmelen utan en prick?
Vad är det för tid, vad är det för år, vem är jag, vad bär jag för namn? Du skrattande knyte med solblekt hår, hur fick jag dig i min famn?
Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut? Jag väntade visst miljoner år på denna enda minut.
Så underbar dikt som påminner om den första gången man höll sitt lilla barn. Nu är ju Alma inte ett litet knytte längre men när man ser sitt barn växa och utvecklas och ser lite av sig själv i den lilla och då känns det så som i dikten. Vilket privilegium man har att få se sina barn växa upp och otroligt hemskt för dem som inte får chansen, vad spännande att se vad de blir för person och hur deras liv utvecklas.
Den dikten är så fin, hade vi på dopet.
SvaraRaderaHittade din blogg när jag gjorde en sökning på Emmaljunga scooter pink check. Sedan ser jag att du har en dotter som är född dagen efter min och att du också var på begravning i fredags. Konstigt sammanträffande!